måndag 12 november 2012

Apropå! När man som läkare blir den ofrivilliga patienten


"Förr fanns vårdkedjor för att rätt kunna ta hand om en patient som sökte hjälp i sjukvården. Vem pati­enten än vände sig till hän­visades han eller hon först till läkarbesök för undersökning, diagnos och behandlingsförslag. Doktorn, som visste mest, kunde sedan via remiss eller muntlig kontakt med sin personal ordna så att patienten fick träffa all ­erforderlig expertis. Det gällde andra läkarspecialister och/eller ­andra personalgrupper, och dessutom till dess att alla åtgärder som patienten behövde hade genomförts och vårdbehovet så långt det gick var tillfredsställt.

I dag saknas vårdkedjor, i både den offentliga och den privata vården. Det är inte ens någon skillnad mellan dessa båda vård­givare, då båda synkroniseras av landstingen och mest liknar två syskon med samma föräldrar. Var och en sköter sin uppgift, och ingen tar på sig uppgiften att diagnostisera och leda patienten rätt, ända fram till mål. Vårdgivaren tycks i dag inte ha detta uppdrag, utan stoppar i stället processen hos sig själv. Patienterna, som enligt landstingen är lyckligt lottade, får välja vårdgivare. Det låter bra, men hur fungerar det i verkligheten?

Där patienten hamnar ­genom det egna valet, fastnar hon som kund."

Läs Ulla Bergholms berättelse om vägen från läkare till patient med whiplashskada.Nu mera ska man som patient vara påläst och krävande för att få sina behov tillgodosedda.Man kan inte förvänta sig att doktorn ska föreslå ändring av medicinerna eller nya undersökningar/prover, för det kostar ju pengar!

Bloggar:,, Göteborg, debatt, , Intressant,

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är jobbigt att vara patient! Det som "bråkar" mest får mest uppmärksamhet. Det är verkligen långt ifrån alla dagar som smärtpatient som man orkar strida för sin sak. Ibland är det ju fullt upp att få på sig sina strumpor :O