Grunden för all smärtbehandling är en smärtanalys vars syfte är att fastställa vilken eller vilka smärtmekanismer som ger upphov till smärtan. Som underlag för analysen används anamnes, kroppsundersökning och en smärtteckning. Smärtteckningen består av en kroppsschablon, eventuellt kompletterad med särskilda bilder för huvud och hand. På schablonen ritar patienten in de smärtande områdena vilket ger läkaren en betydligt bättre översikt än när patienten pekar på sin egen kropp. Teckningen kan dessutom skannas in i journalsystemet och användas för senare jämförelse och utvärdering.
Traditionellt indelas smärta utifrån sin genes i nociceptiv, neuropatisk, psykogen och idiopatisk smärta. Med anledning av de framsteg som gjorts inom smärtforskningen har den indelningen på senare tid utsatts för kritik. Många av de långvariga smärttillstånden klassificeras enligt den äldre indelningen som idiopatiska ( utan orsak) vilket knappast är relevant eftersom vi idag vet en hel del om mekanismerna bakom långvarig smärta. En alternativ indelning har föreslagits och används idag på vissa håll i Sverige.
Med hjälp av smärtanalysen, övriga anamnestiska data och eventuell kompletterande utredning fastställs en smärtdiagnos. Smärtdiagnosen utgör grunden för behandling men också för att ge patienten en förklaring till smärtan och en bedömning av prognosen. Om patienten får en förklaring som känns rimlig och som hon känner att hon kan tro på minskar den ångest som alltid är förknippad med smärta. Chansen är då också större för att behandlingen blir framgångsrik
Med kännedom om basal smärtfysiologi kan vissa farmakologiska behandlingsprinciper anges. Inflammationen vid vävnadsskada kan behandlas med medel som hämmar prostaglandinsyntesen (COX-hämmare). Därigenom motverkas perifer sensitisering. Antiepileptiska medel kan användas för att minska ektopisk impulsbildning vid nervskada. Vissa antiepileptika kan användas för att neutralisera effekten av NMDA-receptoraktivering. Den endogena ( egna) smärthämningen kan förstärkas av opioider men även av serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmande medel (antidepressiva).
Traditionellt indelas smärta utifrån sin genes i nociceptiv, neuropatisk, psykogen och idiopatisk smärta. Med anledning av de framsteg som gjorts inom smärtforskningen har den indelningen på senare tid utsatts för kritik. Många av de långvariga smärttillstånden klassificeras enligt den äldre indelningen som idiopatiska ( utan orsak) vilket knappast är relevant eftersom vi idag vet en hel del om mekanismerna bakom långvarig smärta. En alternativ indelning har föreslagits och används idag på vissa håll i Sverige.
Med hjälp av smärtanalysen, övriga anamnestiska data och eventuell kompletterande utredning fastställs en smärtdiagnos. Smärtdiagnosen utgör grunden för behandling men också för att ge patienten en förklaring till smärtan och en bedömning av prognosen. Om patienten får en förklaring som känns rimlig och som hon känner att hon kan tro på minskar den ångest som alltid är förknippad med smärta. Chansen är då också större för att behandlingen blir framgångsrik
Med kännedom om basal smärtfysiologi kan vissa farmakologiska behandlingsprinciper anges. Inflammationen vid vävnadsskada kan behandlas med medel som hämmar prostaglandinsyntesen (COX-hämmare). Därigenom motverkas perifer sensitisering. Antiepileptiska medel kan användas för att minska ektopisk impulsbildning vid nervskada. Vissa antiepileptika kan användas för att neutralisera effekten av NMDA-receptoraktivering. Den endogena ( egna) smärthämningen kan förstärkas av opioider men även av serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmande medel (antidepressiva).
Bloggar: samhälle, Göteborg, hälsa, debatt, ekonomi, Intressant,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar