Bemötandet i sjukvården A och O

Bemötandet i sjukvården har belysts i en statlig utredning som utgick från ett urval av den vuxna befolkningen som hade besökt en mottagning de senaste sex månaderna. De flesta hade gått till vårdcentraler men en del hade sökt specialistmottagningar på sjukhus, akutmottagningar, företagshälsovård och privatläkare. På det hela taget var bedömningen positiv när det gällde möjligheten att samtala i enrum, ställa frågor och få ärliga svar. Integriteten upplevdes i regel respekterad och flertalet patienter hade fått delta i beslut om undersökningar och behandlingar. Samtidigt hade emellertid närmare en femtedel av patienterna blivit arga eller besvikna. De hade känt sig nonchalant eller otrevligt bemötta, inte blivit trodda, lyssnade på eller tagna på allvar. Missnöjet var vanligare bland yngre än bland pensionärer och högskoleutbildade klagade mer än grundskoleutbildade.

Numera hänvisas klagomål över dåligt bemötande till sjukvårdens huvudmän och patientnämnder, vilket gjort att bemötandet fått en svagare ställning än den medicinska handläggningen. Många vill kanske hävda att denna ändå är viktigast men flera studier har visat betydelsen av att patienterna upplever sig som unika personer i vården och inte bara som medicinska fall.

En litteraturöversikt från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) identifierar professionalitet i förening med medmänsklighet och empati som önskvärt förhållningssätt. Medicinsk vetenskap och läkekonst är lika nödvändiga om vården ska tillgodose patienternas behov. Medicinsk vetenskap är förankrad i naturvetenskap, medan läke­konst är av humanistisk natur och utövas inte bara av läkare utan av all personal som kommer i kontakt med patienten. I läkekonst ingår att se patienten som en unik person i ett socialt sammanhang, ge sig tid att lyssna, använda begripligt språk, vara beredd att förstå utifrån patientens perspektiv, bemöta ängslan, förnekande, besvikelse och vrede, visa empati, respekt och medlidande och bry sig om hur det går. En etisk reflektion över vilka värden som är goda och vilka handlingar som är rätta omfattar både medicinsk vetenskap och läkekonst.

Relationen mellan patienten och läkaren och andra vårdgivare ojämlik. 
Patient–läkarrelationen är basal i all sjukvård. Även om tillgången till elektronisk information har ökat den allmänna bildningsnivån är relationen mellan patienten och läkaren och andra vårdgivare ojämlik. Vårdkontakten innebär att kroppen måste blottläggas och privatlivet invaderas av en i de flesta fall obekant person. Det kan bli något av en kulturkrock där patienten upplever sjukdomen som ett hot mot sin tillvaro, medan läkaren står inför valet mellan ett antal möjliga diagnoser och behandlingar. Endast om läkaren är medmänsklig och empatisk och framstår som trovärdig med patientens bästa för ögonen kan känslan av underläge minska. Ett sådant förhållningssätt gör inte bara mötet mjukare och mindre spänningsfylld, utan får också patienten att våga lämna känslig men relevant information om sin livssituation, vilket fördjupar diagnostiken och breddar behandlingsmöjligheterna.

Bloggar: samhälle, Göteborg, hälsa, debatt, ekonomi, Intressant