Från att ha handlat om palliativ vård ( lindrande vård) för döende barn, leder bland andra barnläkaren Hugo Lagercrantz och filosofen Torbjörn Tännsjös uttalanden in den allmänna diskussionen på frågor om vilka liv som inte kan antas komma att innehålla livskvalitet och värdighet nog för att räddas.
Svårt funktionshindrade upplever att deras liv utpekas som ovärdiga, utan livskvalitet och anser att den här typen av debatt i förlängningen kan sanktionera ytterligare diskriminering och användas som förevändning för inbesparingar och nedskärningar gällande resurser som de är beroende av för sin livskvalitet, t ex personlig assistans och hjälpmedel.
De är också rädda för att en sådan här debatt öppnar upp för trakasserier mot funktionshindrade. På nätforum florerar vokabulär som "paket", "grönsak", "kolli i rullstol" och så vidare i diskussionerna om vad som är värdigt och livskvalitet. Det är samhällets och i synnerhet medias och politikers plikt att markera att nedsättande, utpekande och diskriminerande språkbruk om och handlingar riktade mot funktionshindrade inte accepteras.
Det finns sedan tidigare etiska riktlinjer för vård i livet slut och palliativ vård, men också vilka grupper som ska prioriteras i vården. För min del är det självklart att sjukvårdens uppgift är att bota, och om den inte kan bota lindra. Men aldrig DÖDA!
Läs också Läkartidningens artikelsamling om fallet med barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus.
Bloggar: sjukdom ,smärta ,samhälle, politik, sjukförsäkring, ekonomi, sjukvård, sjukdom, kronisk smärta, hälsa, sjuk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar